1900-talet och modernismen
I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet skedde en förändring från att avbilda motiv på ett i alla fall relativt naturtroget sätt till att experimentera med strukturer, tekniker och koncept så att motivet ibland inte alls går att se. I den abstrakta konsten, som är en riktning inom den modernistiska konstriktningen, finns det till och med inte ens motiv.
En av de första konstriktningarna som brukar räknas till modernismen är syntetismen. I syntetismen, som hade Paul Gaugin som en av företrädarna, ansågs det att bilden som konstnären framställer ska vara en syntes av dennes intryck. Bilden ritades från minnet och inte av en förlaga. Syntetismen hade också flera särdrag vad gäller stilen som användes i form av färgval och teknikval.
En annan stil som kom tidigt i modernismens tidsålder var kubismen. Kubismen var en uppfinning av Pablo Picasso och Georges Braque och denna riktnings guldålder var relativt kort, från ca 1907 till 1914. De som kubisterna gjorde var att framställa världen i form av hårda och flersidiga former. Kubismen som renodlad konstform gick över snabbt men idéer och tekniker från kubismen har fortsatt att användas bland konstnärer.
Andra stilar som kom i början av 1900-talet och har utvecklat konsten är expressionismen och den abstrakta konsten. Expression betyder uttryck och till skillnad från impressionismen där intrycket var i fokus, handlar expressionismen om att uttrycka det som du känner genom konsten. Då får proportioner, realistisk återgivning och harmoni bli sekundära. En av de största expressionisterna var Marc Chagall som målade i en speciell stil där han sällan höll sig till vad som var upp och vad som var ner. Den abstrakta konsten kännetecknas av att inte ha ett motiv överhuvudtaget. Tidigare hade konstnärer använt tekniker som gjorde motivet omöjligt att urskilja, men den abstrakta konsten tog det ett steg längre genom att inte ens ha ett motiv.